Avgiftsfri kollektivtrafik

Likt flygande holländare dyker tomma och halvtomma bussar upp i vår vackra kommun, likt en illusion av en fungerande kollektivtrafik. Förutom skolbarn är det få andra som åker med. I vår kommun åker man-män bil, helst ensamma. Trafiken, och särskilt bilismen och även de tunga transporterna är identifierade som viktiga utsläppskällor för koldioxid. För en hållbar framtid så måste även resandemönstren förändras. Ett sätt vore att införa avgiftsfri kollektivtrafik. För att vår kommun skall kunna leva och att det skall vara möjligt att bo i våra byar så måste kollektivtrafiken försvaras och göras tillgänglig. Orimliga priser på bussbiljetterna begränsar rörligheten för de som ej har bil, framför allt barn/ungdom, pensionärer och många kvinnor. Gratis kollektivtrafik skulle öka attraktiviteten för boende i vår kommun. Intäkterna från den nuvarande kollektivtrafiken är i sammanhanget försumbara och merkostnaden skulle bli ca 2 miljoner kronor. Fler som väljer bussar skulle medföra att färre vill använda bil, och Kramfors miljöavtryck skulle reduceras. Även en glesbygdskommun kan bidra till ett mer hållbart klimat i framtiden. Men är detta verkligen realistiskt? Flera andra kommuner har gjort försök med detta i olika grader. Resultatet är ökande andel bussresenärer, reducerad andel bilister, och ökad tillgänglighet till centralorten även för de som bor mer perifert i kommunerna. I Avesta, som tillämpar gratis kollektivtrafik de senaste åren, ser man ett ökat resande, till en begränsad kostnad. En relativt liten kommunal utgift kan innebära en stor vinst för billösa likväl för de som kan låta bilen stå, och för vår miljö. Kommunen kan bli en av föregångarna i vårt land som visar vägen in i framtiden för ett hållbart resande. Så, för ett hållbart och modernt resande, för en ökad tillgänglighet till en levande landsbygd inte minst, för ökad jämlikhet mellan män och kvinnor, för att behålla ungdomen i kommunen och ge våra äldre vettiga transporter, så är det hög tid att införa gratis kollektivtrafik.

Integration och inkludering

Krig i Afrika, Afghanistan och mellanöstern driver många människor iväg från hus och hem. Miljontals människor fastnar i flyktingläger och svåra förhållanden i grannländer till konflikterna. Alla vill de återvända, så snart fredligare förhållanden uppstår. Ett fåtal söker sig vidare. Några lyckas ta sig till Sverige och många hamnar i asylboenden, bland annat i Västernorrland. Här får man vänta på utredning i månader och väntetiden kan bli svår. Integrationen-inkluderingen i det svenska samhället blir försenad. Asylskäl ska prövas och migrationsverkets utredningsresurser är begränsade. De alla flesta från Syrien exempelvis får stanna och kommer att få uppehållstillstånd, men väntetid, oro för släkt och familj, och sysslolöshet är tärande för många. Civilsamhället ställer upp, det är glädjande. Svenskarna är i allmänhet öppna och positiva. Alla dessa människor som erbjuder samtalsstöd, prata svenska, biblioteket som är en öppen samlingsplats för så många asylsökande och alla andra initiativ. Allt detta har en enormt stor betydelse. Initiativet från ex. gymnasieskolan i Kramfors som vi fått läsa om i TÅ 7 februari, är ännu ett exempel på aktiviteter som syftar till integration, förbättrad språkinlärning och meningsfull aktivitet under asylsökningstiden. Här har man hittat ett okonventionellt sätt att öppna en kommunal arbetsplats för språkpraktik inte minst. Men det finns rimligtvis många andra arbetsplatser i kommunerna, både kommunala/landsting och privata, som kunde följa Ådalsskolans exempel, och ge plats för andra asylsökande, som på arbetsplatserna kan få se hur den svenska arbetsmarknaden fungerar och snabbare lära sig språket. I samma tidning TÅ, den 7 februari, får vi läsa hur landstinget åker till Holland för att få utbildade holländare, ex läkare, att komma till Västernorrland och ta jobb här. Det är väl i och för sig bra. Men, varför inte ta en tur till länets asylboenden och se vad det är för människor som sitter här och väntar på uppehållstillstånd! Människor som sannolikt skulle kunna tänka sig att slå ner sina bopålar i vårt län, med lite uppmärksamhet från kommuner och landsting och vettiga program för inkludering. Här finns ex flertal läkare med olika specialiteter, som skulle kunna rekryteras, och som längtar efter att få börja jobba. Så, vad väntar vi på? Det finns så många möjligheter!