Prekariatet

Vem tillhör prekariatet? Människor som lever under prekära förhållanden, som får acceptera omänskliga arbetsvillkor, som aldrig erbjuds fast anställning. Radioprogrammet Spanarna hade en intressant analys av utvecklingen på arbetsmarknaden. Man anade en trend. Det växande prekariatet. Allt fler arbeten övergår från en reglerad arbetsmarknad till prekariatets arbetsmarknad. Ungdomar erbjuds olika typer av aktiviteter, introduktionsarbeten, prova på-jobb, utbildningsplatser, praktikplatser som är mer eller mindre avlönade, visstidsanställningar mm. Men inga fasta jobb. Många unga går från aktivitet till aktivitet, men aldrig någon fast förankring. LAS undermineras med hjälp av den borgerliga regeringen. Arbetsgivare (privata som offentliga) aktar sig noga för att arbetstagarna skall bli LASade. Kommunerna erbjuder vikariat under usla villkor, och aldrig så länge att LAS slår till. Delade turer, deltider, vikariat, men inga fasta tjänster. Unga utbildade i våra glesbygdskommuner kan aldrig etablera sig här. Arbetslösa och sjukskrivna sätts i olika fasaktivteter, vilka sällan eller aldrig leder till fasta anställningar. Stora företag minskar stocken av fast anställd personal och väljer i stället att ta in personer från bemanningsföretag. Man frånsäger sig sitt arbetsgivaransvar och överlämnar de som jobbar åt en mer osäker arbetsmarknad, där företagen lätt kan göra sig av med övertalig personal, eftersom de inte är anställda där de jobbar. Fler och fler uppmanas att i stället bilda egna firmor, egna företag, där de säljer sin arbetskraft på en osäker arbetsmarknad, och erbjuds kortvariga engagemang och uppdrag, men inga anställningar. Det prekära i livssituationen tar överhand, de som tillhör prekariatet ökar i antal, och de är inte organiserade. Bryr sig facken, hur organiserar man de som existerar på arbetsmarknadens marginaler. Till dessa skaror skall också räknas alla de som jobbar helt utanför kända system på en svart arbetsmarknad, alla de som befinner sig i landet i ett papperslöst tillstånd, alla de som kommer hit under en kort tid och jobbar utanför de normala systemen, alla de som tyst och omärkligt städar våra städer, diskar på restaurangerna, städar i hemmen, de som kommer hit och renoverar våra hus på en svart marknad, utan fackliga rättigheter, var och en ensam, utan facklig sammanhållning och utan det som höll proletariatet samman, klasskänslan, och kampen för drägliga arbetsförhållanden. Segregationen ökar, kapitalet regerar. Liberalismen och avregleringen skapar alltmer osäkra arbetsförhållanden för en tilltagande mängd arbetare av olika slag. Är det så här det skall vara, eller är det inte dags att göra något åt det? Dags att rusta för facklig kamp och solidaritet! Dags att göra motstånd, dags att organisera! Vänsterpartiet kommer snart att inleda en kampanj för rättigheterna i arbetslivet. Vi är alla människor, inte maskiner!